jag har så mycket tankar och funderingar just nu. jag vet inte ifall jag är redo att lämna skottland. men twinsen har bestämt sig och det innebär att vi säger upp lägenheten. de flyttar om en månad. jag vill inte stanna här själv för jag orkar inte leta egen lägenhet men vill gärna stanna över festivalen i augusti. åh. jag har så mycket ångest över detta. det andra som håller mig kvar i skottland är den humana rättigheten, kärlek. tro't ett eller ej. det är också en splittrad känsla men jag vet inte vad jag ska göra. jag ska iaf njuta av denna månad som kommer bli underbar. fråga inte så mycket. jag får se vad jag gör. kram.

jag måste få uttrycka mina känslor av att bo i edinburgh.

jag är jätteglad att jag flyttade hit. klart livet har sina up and downs men så kommer det vara, var jag än är. första veckan var den jobbigaste. hemlängtan var ett faktum och allt kändes läskigt och svårt. språket, den skottska dialekten var jobbig. att stå i baren var nytt. alla nya människor, alla äldre och så mycket mer erfarna. jag hade ingen mamma eller pappa att ty mig till. jag kunde ringa, vilket var dyrt. internet fungerade inte så skype var inte ett alternativ. varje gång jag pratade med dem fick ja en klump i halsen och ville bara hem. men ville jag egentligen hem till tråkiga umeå? nej. jag var bara rädd att misslyckas. jag har alltid varit så säker på att jag kan göra allt och flytta till ett annat land har jag trott ska vara enkelt och så. men icket. jag kände mig svag och liten igen, inte sådär bra som jag kan vara, inte sådär spontan och rolig. nej. utan bara liten, misslyckad och feg. jag ville inte heller åka hem för då skulle jag bara gräva ner mig för mitt stora failure.

nu är jag himla glad att jag kämpade på i motvinden. det var egentligen ingen stor motvind utan bara den första veckan i det riktiga vuxenlivet. det liv jag nu lever och trivs i. jag gillar att kunna göra som jag vill utan att någon tjatar. (no offense mamma o pappa). men allt det tråkiga blir så mycket roligare ifall någon inte säger att man ska göra det. jag dammsuger gärna lägenheten, jag lagar gärna mat och diskar bort, jag bäddar gärna sängen och jag städar gärna toan, jag tvättar gärna mina kläder. NÄR JAG SJÄLV VILL.

jag vet nu hur det är att ha en ekonomi som jag själv måste sköta och hålla koll på för att få allting att gå ihop. det är klart det är jobbigt att inte ha så himla mycket pengar men sedan prioriterar jag ju själv vad jag vill göra för dem. jag jobbar heltid nu och jag ska vara ärlig och säga att man tjänar pissiga pengar här i UK. det är inte som i norge, men vad gör det, när jag har så himla roligt? jag har sagt till mig själv att det inte spelar någon roll ifall jag går plus minus noll på denna vistelse. just därför att jag trivs och njuter av livet på det sätt jag tycker man ska göra när man är ung. detta är jättenyttigt för mig, jag lär mig nya saker varje dag. på jobbet och i vanliga livet. jag träffar underbara människor och det är det jag strävar efter. nya kunskaper och utmaningar. jag är lycklig idag och jag vet hur mycket som finns framför mig. jag är spontan och bokar en resa till norge och åker sedan hem, till skottland. till livet jag lever nu. jag saknar alla i umeå, men jag saknar inte den gråa och tråkiga staden. jag saknar inte att undra; vad fan ska vi göra ikväll? var ska vi gå ut? jag saknar inte att jobba 8 gånger i månaden. jag saknar inte kylan. däremot saknar jag min familj. men jag tror det kommer bli så mycket härligare att träffa alla igen. och inte alltid behöva vara nära varandra och störa sig på saker den andre gör. det är livets utveckling och jag trivs. jag vet att jag har min familj o mina vänner hemma i sverige, och det gör mig lycklig.

alltså, jag har skrivit två jättelånga inlägg som jag har råkat radera. nu är jag nästan förbannad. men eftersom det är sista natten i min egen säng ska jag lägga ner min själ i detta inlägg. det blir ju trotts allt bättre och bättre.....

jo. som skrivet två gånger tidigare. imorgon är det dagen d. dagen då jag lämnar min bubbla. dagen jag tar mitt pick och pack och lämnar detta trygga hem. de personer som har varit nära mig i 18, 17 och 12 år; alltså mina föräldrar och två yngre systrar. när jag säger lämnar menar jag självklart inte för evigt. utan denna resa till skottland är inte tidsbestämd och jag vet inte hur länge jag kommer vara borta. allt beror på hur det går och hur jag trivs. till saken hör att jag har lngtat så sjukt mycket till denna dag. när jag får bevisa för mig själv och alla andra att jag faktiskt klarar mig själv.

när jag berättar för bekanta om min idé; jag ska åka till skottland och jobba i en bar, själv! då blir folk alltid jättenojiga. ska du åka själv? ja, varför inte? om jag är rädd? självklart är jag väl lite orolig ifall något skulle gå snett, men det är ju livets utmaning. ifall jag inte skulle trivas eller vilja åka hem finns min säng fortfarande kvar på skolgatan och det vet jag. det är inget stort problem. jag vet själv hur mycket mer det finns än lilla, trygga umeå. det finns mer att se. och varför inte upptäcka det när man är ung? något jag själv inte förstår mig på är varför man inte tar sig i kragen och bestämmer sig för att, nu jävlar ska jag göra något för min egen skull. jag ska inte slava och jobba på något skitigt jobb och känna mig olycklig. jag kan bli rätt less på alla de kommentarer som svävar runt mitt huvud dag ut och dag in. kommentarer som att jag själv skulle aldrig klara det etc. hur vet man det ifall man inte provar är då min fråga? det finns många ursäkter, jag har ju ett jobb, jag har ju kompisar här, jag har familjen, jag har det rätt bra som får mat, jag har pojkvän, jag har det ändå kul osv. jag vet inte, men är det helhjärtat? klart det är hur bra som helst att få mat serverad på fat, ha tak över huvudet och bo tillsammans med föräldrarna. no doubt. jag säger inte emot. men jag menar också att man kanske ska prova något nytt. då kanske man upptäcker att det är inte meningen att jag ska göra detta. eller så märker man att, jo, jag är faktiskt rätt nöjd.

det finns flera biljoner människor i denna värld. och hur många har man träffat i sitt liv? är det de 300 kompisar jag har på facebook som ska finnas i mitt liv hela vägen ut, eller kan man vidga kontaktnätet? jag älskar alla vänner jag har och familljen, men jag känner att det är dags att jag gör något för min egen skull. jag vill ha det tufft och klara mig ur det på egen hand, med stöd såklart av alla nära och kära. jag ska inte ljuga och säga att jag bara är positiv. nej, jag är rädd för många saker som "kan hända". men varför gå och oroa sig i onödan? man kan inte vara rädd för att leva livet. living the dream.

för att sätta punkt på detta vill jag bara ge er en uppdatering på resan. jag har nämligen fått en resekompis. olle. världens skönaste och spontanaste kille. vi snackade lite på min avskedsfest och vipps! så hade han några dagar senare bokat biljetter, vaccinerat sig och köpt en resväska. då snackar jag två-dagar-innan-spontan. så han följer med mig imorgon. så fruktansvärt kul det kan bli, kommer bli. det blev ett jäkligt långt inlägg nu men jag villl bara säga att ni som inte riktigt vågar för att det är bekvämt det ni gör nu, skit i det. våga, jag lovar. man ångrar sig inte. man måste leva lite på the edge tror jag. fan vad kul det är. jag hoppas jag kommer vara såhär peppande när jag väl satt fötterna på den skottländska marken.

hej hallå. just nu håller jag på att packar ner mitt rum i två stora resväskor. har precis packat den ena helt full med min garderob. i den andra väskan ska jag packa ner skor, neccesärer och saker som jag kommer att behöva i skottland.

avskedsfesten i lördags var upp och ner. ena sekunden var det hur roligt som helst och nästa var det rätt sorgligt. jag tror inte att jag riktigt har fattat att jag ska lämna umeå för ett tag. ibland känns det som att jag aldrig kommer träffa en del människor som kanske också går andra vägar. helt sjukt. vuxenlivet here we come. men även om det kommer vara tungt att säga hejdå till vissa kommer det också innebära helt nya möjligheter för mig själv. jag kommer att få prova på att leva livet på mitt eget sätt, kämpa för mitt eget levene och få visa världen att jag är redo att utvecklas  och prova på nya saker. jag tror detta kommer vara nyttigt. jag kommer säkerligen utvecklas inom engelskan, träffa nya människor och få arbetslivserfarenheter. självklart är det läskigt eftersom jag aldrig har varit utan min familj i längre än några veckor och jag vet hur tungt det kan vara när man är ensam och måsta städa, laga mat och tvätta, men jag är taggad.

som jag har sagt till mina föräldrar; jag tror inte att livet kommer bli en dans på rosor bara för att jag lämnar sverige. nej och det är inte heller det jag strävar efter. självklart tror jag ju nu att förändring kommer bli bra för min egen del men samtidigt vill jag kämpa och slita och söka det jag själv vill göra, mitt eget liv. nu har jag haft den bästa uppväxten man kan ha, men samtidigt har den varit helt styrd av mina föräldrars val. nu är jag redo att skapa min egen vardag och leta efter de människor som ska cirkulera i mitt liv i framtiden. jag vill skapa något bra som jag själv har kämpat för och hittat. även om det kommer att bli tungt vissa dagar så är jag redo att "live the dream".