alltså, jag har skrivit två jättelånga inlägg som jag har råkat radera. nu är jag nästan förbannad. men eftersom det är sista natten i min egen säng ska jag lägga ner min själ i detta inlägg. det blir ju trotts allt bättre och bättre.....

jo. som skrivet två gånger tidigare. imorgon är det dagen d. dagen då jag lämnar min bubbla. dagen jag tar mitt pick och pack och lämnar detta trygga hem. de personer som har varit nära mig i 18, 17 och 12 år; alltså mina föräldrar och två yngre systrar. när jag säger lämnar menar jag självklart inte för evigt. utan denna resa till skottland är inte tidsbestämd och jag vet inte hur länge jag kommer vara borta. allt beror på hur det går och hur jag trivs. till saken hör att jag har lngtat så sjukt mycket till denna dag. när jag får bevisa för mig själv och alla andra att jag faktiskt klarar mig själv.

när jag berättar för bekanta om min idé; jag ska åka till skottland och jobba i en bar, själv! då blir folk alltid jättenojiga. ska du åka själv? ja, varför inte? om jag är rädd? självklart är jag väl lite orolig ifall något skulle gå snett, men det är ju livets utmaning. ifall jag inte skulle trivas eller vilja åka hem finns min säng fortfarande kvar på skolgatan och det vet jag. det är inget stort problem. jag vet själv hur mycket mer det finns än lilla, trygga umeå. det finns mer att se. och varför inte upptäcka det när man är ung? något jag själv inte förstår mig på är varför man inte tar sig i kragen och bestämmer sig för att, nu jävlar ska jag göra något för min egen skull. jag ska inte slava och jobba på något skitigt jobb och känna mig olycklig. jag kan bli rätt less på alla de kommentarer som svävar runt mitt huvud dag ut och dag in. kommentarer som att jag själv skulle aldrig klara det etc. hur vet man det ifall man inte provar är då min fråga? det finns många ursäkter, jag har ju ett jobb, jag har ju kompisar här, jag har familjen, jag har det rätt bra som får mat, jag har pojkvän, jag har det ändå kul osv. jag vet inte, men är det helhjärtat? klart det är hur bra som helst att få mat serverad på fat, ha tak över huvudet och bo tillsammans med föräldrarna. no doubt. jag säger inte emot. men jag menar också att man kanske ska prova något nytt. då kanske man upptäcker att det är inte meningen att jag ska göra detta. eller så märker man att, jo, jag är faktiskt rätt nöjd.

det finns flera biljoner människor i denna värld. och hur många har man träffat i sitt liv? är det de 300 kompisar jag har på facebook som ska finnas i mitt liv hela vägen ut, eller kan man vidga kontaktnätet? jag älskar alla vänner jag har och familljen, men jag känner att det är dags att jag gör något för min egen skull. jag vill ha det tufft och klara mig ur det på egen hand, med stöd såklart av alla nära och kära. jag ska inte ljuga och säga att jag bara är positiv. nej, jag är rädd för många saker som "kan hända". men varför gå och oroa sig i onödan? man kan inte vara rädd för att leva livet. living the dream.

för att sätta punkt på detta vill jag bara ge er en uppdatering på resan. jag har nämligen fått en resekompis. olle. världens skönaste och spontanaste kille. vi snackade lite på min avskedsfest och vipps! så hade han några dagar senare bokat biljetter, vaccinerat sig och köpt en resväska. då snackar jag två-dagar-innan-spontan. så han följer med mig imorgon. så fruktansvärt kul det kan bli, kommer bli. det blev ett jäkligt långt inlägg nu men jag villl bara säga att ni som inte riktigt vågar för att det är bekvämt det ni gör nu, skit i det. våga, jag lovar. man ångrar sig inte. man måste leva lite på the edge tror jag. fan vad kul det är. jag hoppas jag kommer vara såhär peppande när jag väl satt fötterna på den skottländska marken.