jag har ett visum att åka till australien i ett år. wow. shit. vad händer? jag är glad.

idag är jag ledig men jag spenderar ändå min tid på kära jp's. sitter och chillar vid datorn och hjälper till när någon behöver mig. jag har suttit och studerat och tänkt på hur mycket jag verkligen älskar det här stället. och alla människor! det kommer bli väldigt jobbigt att lämna detta men samtidigt måste man ju gå vidare och utvecklas som människa. just nu känns det som jag står och trampar och inte riktigt vet vad jag vill göra. så förändring vore gött. pratade med mina älskade föräldrar idag och all kärlek åt dem. men ibland måste man släppa taget. jag förstår att det inte är lätt och att ni älskar mig men jag är vuxen och måste få göra vad jag vill. man kan diskutera detta hur mycket som helst och självklart finns det risk att något skulle hända mig men ifall något dåligt händer är det väl egentligen lika hemskt var det än är? självklart vore det lättare för er att vara där ifall jag var i umeå men man kan ju inte heller gå runt och tänka "tänk om det händer något" jag vet att europa och sverige är väldigt tryggt och skönt för er men jag vill ju utforska världen och träffa människor. jag vet att jag är ung och väldigt dum ibland men jag måste få gå min egen väg för att utvecklas. dessa nio månader på egen hand har varit väldigt utvecklande för mig, både i kropp och själ. jag vet att jag klarar mig själv och jag har märkt att det inte alltid är så lätt. jag har haft vissa tuffa dagar men jag har tagit hand om mig och jag mår bra. jag är ung och jag lever. jag vet att ni innerst inne är glad att jag inte sitter och häckar i er lägenhet och lever på er. äter er mat och bråkar med er. självklart saknar jag min familj så otroligt mycket att det gör ont vissa dagar men samtidigt vet jag att det inte är meningen att man ska bo hemma när man är 19 år. jag säger inte att jag inte kommer göra det för självklart kommer jag behöver landa hos er och alltid veta att ni finns där men samtidigt så vet jag att det är bäst att bo ensam och gå min egen väg. jag stressar inte iväg och göra saker men jag vill ta vara på tiden som ung och inte jobba på nått jävla skit ställe i umeå. det är inge roligt. självklart kan det vara bra att stanna upp och spara pengar osv osv. men varför inte åka någonstans att jobba istället? jag har haft det så sjukt bra här i skottland och varför skulle jag inte kunna åka, jobba och leva på andra sidan jordklotet? jag vet i alla fall att jag är gjord för att resa, träffa människor och leva livet.

sitter och äter tomatsoppa och hårdbrödmackor med kaviar och ägg. gött. ska snart iväg och jobba. skulle egentligen vara ledig idag men tog på mig ett 18-22 pass. smärtfritt. idag har jag en bättre dag än igår och jag antar det är framsteg. jag är glad att jag har så fina människor runt omkring mig. förövrigt är jag besatt av true blood lever nästan som en vampyr. uppe sent på nätterna och ser true blood på dagarna med gardinerna nere. skämt å sido, mamma oroa dig inte. igår var jag ute och sprang.

fyfan vad jag är less. eller jag är väldigt upp och ner. ena dagen svävar jag på moln och redan dagen efter är allt jag ser svart. jag har tendens att vara en antingen eller människa vilket jag inte är stolt över, det har bara på något sätt blivit så. just nu vill jag bara skriva av mig. allt jag vill är att få svar och veta vad jag ska ta mig till men i detta fall ser det inte ut som att jag hittrar någon lösning. hur jag än vrider och vänder på mitt liv. för övrigt har den senaste månaden varit den enda under de senaste åtta månader då jag har grubblat, varit ledsen och arg. innan dess har det flytit på moln. jag antar att verkligheten har hunnit ikapp och jag har börjat få ett riktigt liv här i skottland med kärlek, vänner och kontakter. jag antar att det är när man har människor i livet som betyder mycket, att det är då man kan bli sårad, ledsen och inte veta riktigt ut eller in.

hur som häääver så har jag ju träffat en viss person som jag tycker väldigt mycket om. jag trodde aldrig jag skulle säga detta för jag är livrädd att bli sårad och jag vet att det nog kommer bli så inom den närmsta månaden. men hur kan jag förneka? det hela började med en flirt som jag tog sjukt oseriöst. var borta från varandra i tre månader och jag tänkte inte ens tanken på att träffas igen. han kom tillbaka från aus, brunbränd och glad och se mig och jag ville egentligen bara se vad som kunde hända. vi började träffas igen och jag lovade mig själv att inte få känslor eftersom jag inte visste hur länge han skulle hålla till på min sida av jordklotet. grejen med mig är att jag hatar att känna mig dum. jag har varit med om det förr att jag öppnat upp mig för någon som sedan bara lämnar mig där undrande vad jag gjorde för fel. och det ville jag inte skulle upprepas. i början så kändes det som att han tyckte om mig så mycket mer än vad jag gjorde, och det skrämde mig. men med tiden, för varje dag, fick jag starkare känslor och nu någon gång på slutet känns det till och med som att jag gillar honom mer, vilket förstås är jävligt jobbigt. jag har känt mig helt förvirrad och saken är den att han har massa problem med att bestämma sig om att stanna i skottland eller åka tillbaka till australien och jag förstår att visa sig iskall och obrydd är kanske hans sätt att försöka komma i klarhet med sig själv och vad han vill.. åh vad jag babblar. jag vet varken ut eller in. ifall jag skulle veta ett datum han flyger, ska jag då vara med han till dess, tycka om han och sedan stå där på flygplatsen och veta att han åker femtijävlamiljonermil bort? eller ska we cut the ropes nu och låta tiden läka alla sår. vafan. hur ska jag veta? hur vet man i livet vad som är bäst för en?

jag har alltid väldigt mycket ångest och speciellt för att fatta beslut. jag ser så allvarligt på allt men jag börjar faktiskt vara i den åldern då mina beslut bara fattas av mig själv och därför känns jävligt tunga. jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam samtidigt som jag älskar det. jag är rädd att göra fel och att allt ska gå åt skogen. fan vad jag oroar mig. nu ska jag sluta snacka skit och ta tag i mitt liv. allt lät jävligt negativt men jag vara bara tvungen. ge mig svar.

i hope u don't mind, that i put down in words. how wonderful life is, when you're in the world.

gårkvällen var.... taggad. lite för taggad. skulle bli en lugn kväll eftersom idag skulle bli en night out. mötte upp nåra vänner från min local alcohol shop och drog vidare på jp's. drack öl, cider, jaegerbombs och aquavit.. shit shit shit. drog vidare på cab vol skakade rumpa med aussies och hade förjävla kul. jaegerbombs x 10. när vi vid halv fyra gick hem regnade det sjukt mycket. jag har aldrig varit med om värre. gick hela vägen hem. dyngsur ända in till trosorna. skrattade mer.. vaknade upp... huvudvärk men ack en bra kväll. käkat pompa och cola under dagen och nu är vi back in the game. svenskarna är på väg hit och senare drog vi nog på "uv-party". gratis vita maskar och glowsticks. kan inte bli annat än bra? äh vafan.. det är ju semester!!

det vart jättelyckat igår. det var en trevlig fest i stugan min syster hade. idag har jag varit vid havet med sanna och hennes päron, skönt. solen sken men sedan blev det molnigt. drog hem, käka korv och mackisar och nu har jag gjort mig i ordning. ska möta brudarna på allstar för att se fotboll. holland - uruguay. kom igen nu holland, ta er till final!! imorgon åker jag tillbaka till skottland, eller kl 5 på morgonen. känns inte allt för taggat med resan. men sen drar vi vidare till t in the park och sen kommer finmalin och hälsar på. kram på er!

fredag i umeå och utgång. började hos malin som fyllde 20, god mat och god dricka. drog sedan till café göteborg och träffade sjukt mycket gamla vänner, roligt. sprang omkring och försökte gå på toaletten (observera, utedasset - sunk..) men stötte på folk hela tiden. drog vidare och vandrade i stan för att gå på efterfest. det hela slutade på ett matställe och sedan hem med ont i fötterna. bra kväll.