fyfan vad jag är less. eller jag är väldigt upp och ner. ena dagen svävar jag på moln och redan dagen efter är allt jag ser svart. jag har tendens att vara en antingen eller människa vilket jag inte är stolt över, det har bara på något sätt blivit så. just nu vill jag bara skriva av mig. allt jag vill är att få svar och veta vad jag ska ta mig till men i detta fall ser det inte ut som att jag hittrar någon lösning. hur jag än vrider och vänder på mitt liv. för övrigt har den senaste månaden varit den enda under de senaste åtta månader då jag har grubblat, varit ledsen och arg. innan dess har det flytit på moln. jag antar att verkligheten har hunnit ikapp och jag har börjat få ett riktigt liv här i skottland med kärlek, vänner och kontakter. jag antar att det är när man har människor i livet som betyder mycket, att det är då man kan bli sårad, ledsen och inte veta riktigt ut eller in.

hur som häääver så har jag ju träffat en viss person som jag tycker väldigt mycket om. jag trodde aldrig jag skulle säga detta för jag är livrädd att bli sårad och jag vet att det nog kommer bli så inom den närmsta månaden. men hur kan jag förneka? det hela började med en flirt som jag tog sjukt oseriöst. var borta från varandra i tre månader och jag tänkte inte ens tanken på att träffas igen. han kom tillbaka från aus, brunbränd och glad och se mig och jag ville egentligen bara se vad som kunde hända. vi började träffas igen och jag lovade mig själv att inte få känslor eftersom jag inte visste hur länge han skulle hålla till på min sida av jordklotet. grejen med mig är att jag hatar att känna mig dum. jag har varit med om det förr att jag öppnat upp mig för någon som sedan bara lämnar mig där undrande vad jag gjorde för fel. och det ville jag inte skulle upprepas. i början så kändes det som att han tyckte om mig så mycket mer än vad jag gjorde, och det skrämde mig. men med tiden, för varje dag, fick jag starkare känslor och nu någon gång på slutet känns det till och med som att jag gillar honom mer, vilket förstås är jävligt jobbigt. jag har känt mig helt förvirrad och saken är den att han har massa problem med att bestämma sig om att stanna i skottland eller åka tillbaka till australien och jag förstår att visa sig iskall och obrydd är kanske hans sätt att försöka komma i klarhet med sig själv och vad han vill.. åh vad jag babblar. jag vet varken ut eller in. ifall jag skulle veta ett datum han flyger, ska jag då vara med han till dess, tycka om han och sedan stå där på flygplatsen och veta att han åker femtijävlamiljonermil bort? eller ska we cut the ropes nu och låta tiden läka alla sår. vafan. hur ska jag veta? hur vet man i livet vad som är bäst för en?

jag har alltid väldigt mycket ångest och speciellt för att fatta beslut. jag ser så allvarligt på allt men jag börjar faktiskt vara i den åldern då mina beslut bara fattas av mig själv och därför känns jävligt tunga. jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam samtidigt som jag älskar det. jag är rädd att göra fel och att allt ska gå åt skogen. fan vad jag oroar mig. nu ska jag sluta snacka skit och ta tag i mitt liv. allt lät jävligt negativt men jag vara bara tvungen. ge mig svar.

i hope u don't mind, that i put down in words. how wonderful life is, when you're in the world.